Min bästa väninna har flyttat till Italien med sin man och två barn. Det var jobbigt, jag hade verkligen behövt ha henne nära nu när jag mådde så dåligt. Men vi pratade ofta med varandra i telefonen och hon lyckades alltid att lugna ner mig lite grand. Hon hade bokat en resa hem till Sverige för att bla träffa mitt lilla mirakel men även hennes bror skulle få bebis i dagarna. Hon hoppades förstårs att hon skulle få chans att träffa båda två. Vi hade bestämt att hon skulle komma hem till mig på tisdagen den 25 april och äta lunch. Även en annan kompis skulle komma med. På morgonen hade min man tagit med sig S till jobbet för att jag skulle få sova. Men han skulle komma tillbaks med henne strax innan mina vänner skulle komma på besök. jag lyckades faktiskt somna om den här morgonen, jag var väl så pass trött. När mina kompisar kom strax efter 12 så var jag fortfarande ensam hemma. Efter att ha ringt min man fick jag veta att S nu var hos farmor men att han snart skulle köra hem henne till mig. När mina kompisar frågade hur jag mådde brast jag i gråt och sen grät jag under hela deras besök. Min bästa väninna var upprörd över hur min man kunde jobba så mycket när han hade en fru som höll på att falla sönder i och med den nya rollen som mamma. "Du behöver honom som allra mest nu.Familjen går först, han kan inte jobba så mycket som han gör", sa hon. Hon hade ju så j-vla rätt och det visste ju jag också. Min man med, påstod han iallafall. Men ioch med att han har egen firma med anställda samt att det var högsäsong i branschen så kunde han inte ta ledigt. Men jag kände mig oerhört besviken på min man som hade mer eller mindre lovat att han skulle vara ledig 10 dagar i samband med S's födelse. Det var något jag hade gått och oroat mig för under hela graviditeten men min hade försäkrat mig om att han skulle vara ledig. Men det löftet bröt han redan när vi låg på BB eftersom han började jobba redan när vi låg kvar där. Min väninna trodde att jag mådde dåligt mycket pga att jag inte hade det mentala stödet från min man för det är en stor omvälvande förändring i att få barn. Jag berättade också för henne om mina förbjudna tankar om att jag inte hade några känslor för min dotter, att jag inte visste om jag ville ha henne etc. Även fast hon själv tog till sig sina egna barn på en gång när de föddes och kände den där himlastormade kärleken från början så hade hon förståelse för min situation och det var en enorm lättnad. Hon sa att det är så himla olika från person till person men något som är säkert är att mammakärleken kommer att infinna sig för eller senare. Vid halv två var den andra kompisen tvungen att åka hem för hon skulle hämta sitt barn på dagis. Hon fick åka hem utan att få träffa S för hon hade fortfarande inte kommit hem. Jag ringde till min man och var så förbannad. Efter en stund ringde han igen och min kompis svarade i min telefon. Hon frågade hur han mådde och han svarade: "Skit". "Ni kan inte ha det så här, ni måste finna en lösning", sa hon till honom. Han hade desperat frågat min väninna vad vi skulle göra och hon hade givit honom ett förslag om att försöka jobba mer hemifrån om han nu inte kunde vara helt ledig från jobbet. När väl S kom hem med min man hade hon varit borta i 6 timmar varav 3 tim hos farmor. S var endast 11 dagar gammal. Men det var inte det värsta. Det värsta var att jag inte hade saknat henne. Jag hade hunnit tänka att så här var livet innan S kom och det livet var ju inte så dumt...

Amningen - moment 22

Söndag. Det hade nu gått 4 dagar sen vi kom hem från BB. På morgonen åkte min man iväg till sitt jobb för de skulle ha en städ- och fixardag där. Han tog med sig S så jag kunde sova några extra timmar. Jättesnällt av honom men jag kunde ju inte koppla av utan jag låg där i sängen och stirrade och tankarna for runt i huvudet. Tankar som skrämde mig som nybliven mamma. Jag funderade över om det var rätt val av mig att bli mamma, tyckte jag om min dotter, ville jag ha henne kvar etc. Det kändes som hon var en inkräktare i min mans och min mysiga relation. Hon kom och störde helt enkelt. Jag hade för stunden svårt att se det positiva med att skaffa och ha barn. Vid lunchtid åkte jag ut till min mans jobb för att hämta upp lilla S. Hon har varit med farmor den mesta tiden och hon var så glad och så stolt. Det var första gången hon fick träffa lilla S. Min mans mamma, S och jag åkte hem till henne för att laga en sen lunch. Min man skulle komma efter. Svärmor hjälpte mig när jag skulle amma, stöttade mig med kuddar och kollade om hon låg rätt etc. Nu började det göra rejält ont i bröstvårtorna - igen! Jag kände hur jag började tappa modet. Senare på eftermiddagen när vi var hemma igen kände jag mig förkrossad för jag kunde verkligen inte amma för att det gjorde så j-kla ont. Jag grät och grät medan min man stöttade mig genom att säga att jag kunde vila och att vi ger S mjölkersättning fullt ut. Men jag kände mig så misslyckad och stressad över att jag inte kunde amma. Min stress berodde främst på att jag ville få fullt med mjölk i brösten och de fick man om S kunde ligga vid brösten och suga och i och med att hon inte gjorde det så kunde ju inte heller få någon mjölk. Jag började gråta över mitt misslyckande, att jag inte kunde amma och sa till min man att jag måste prata med någon. Jag letade rätt på broschyren vi fått när vi lämnade BB där det fanns det lite telefonnummer man kunde ringa om man behövde hjälp. Jag fick prata med en barnmorska på Amningshjälpen och hon lyckades lugna mig med att det kan ta upp till 6 veckor innan mjölken rinner till. Hon sa också att vi kunde nu introducera nappflaskan för S nu när hon var så pass gammal som 9 dygn (!). Hon bokade också in ett besök på Amningshjälpen ett par dagar senare. Det kändes tryggt att veta att jag skulle få komma dit och få stöd i min amning. Jag minns också sista dagen på BB när jag frågade barnmorskan om när hon trodde att min mjölk skulle rinna till. Hon sa att den var gång och att det nog skulle lösa sig, bara jag fick komma hem till min trygga hemmiljö skulle jag säkert slappna av lite mer och då skulle mjölken rinna till. Eller om jag tog en lång och varm dusch. Grejen var bara att jag kände mig inte särskilt trygg i min hemmiljö. Jag kände mig än mer stressad, ensam och nervös, så den där mjölken den hade ju inte en chans att rinna till. De första två veckorna gick mycket av min energi åt att oroa mig för amningen. Det var jättetungt att bära och eftersom ingen av mina kompisar hade haft några liknande problem så stöttade de mig i det skulle bli bra bara jag lät henne ligga vid bröstet. Att allt skulle ordna sig. Det var ingen som sa "Skit i amningen om du tycker det är jobbigt, ta till flaskan istället". Jag kunde känna att undertonen i det de sa var att amning var det bästa. På Amningshjälpen på SÖS stöttade de mig vad jag än ville välja. Ville jag kunna helamma så gav de mig råd och tips för det men om jag ville ge flaska så gav det mig hjälp med det. Vidare sa de att det var jag, endast jag, som kunde ta beslutet. Bara jag mådde bra, för det var det allra viktigaste, så kommer din bebis må bra. Det var en oerhörd lättnad, när de sa så. Ett tips jag fick om jag ville helamma var att jag skulle amma på natten för då är amningshormonerna som aktivast. Så när S vaknade på natten gick jag upp och satte mig i soffan och ammade. Jag gav henne av båda brösten och efter det fick jag ge henne ersättning för att hon skulle bli nöjd. Denna process tog nästan 40-45 min och sen kunde jag inte somna om. Och när jag väl hade slumrat in ja då vaknade förstårs lilla S. Det var jättekämpigt, jag var ju trött hela tiden, jämt, jämt. Efter drygt en vecka utan någon förbättring bestämde jag mig för att ge flaska på natten och att försöka amma på dagen istället så ofta jag kunde. Jag fick ju ändå alltid ge flaska efter varje amning. Då kunde ju även min man hjälpa till på natten så att jag fick sova någorlunda bra. När jag berättade för Amningshjälpen om mitt beslut tyckte dem att det var jättebra att jag hade hittad en balans som passade mig. De sa återigen att det viktigaste är att jag mår bra och de sa att jag verkligen behövde sömn. Tänk, att innan S kom till världen hade jag inte en tanke på att jag inte skulle få tillräckligt med mjölk, det potentiella problemet existerade inte ens för mig. Det enda jag hade förberett mig på var att det skulle göra ont i bröstvårtorna i någon vecka, för det var ju det alla hade sagt. Sen går det över. Men det var ingen av mina vänner som hade misslyckats med att amma, det hade funkat för alla, så det är ju klart att det skulle funka för mig. Något alla sa var att det var så otroligt när mjölken rann till på 3:e eller 4:e dagen. Brösten blev som två ballonger över en natt, sa alla. Men jag fick aldrig dom där ballongerna. Vad var det för fel på mig? Och när jag väl hade fått bröstmjölk så kunde jag inte lägga till min dotter vid bröstet för att det gjorde så himla ont. Det blev som moment 22. Ingen amning, ingen mjölk.

Nytt hopp om amningen

På barnmorskans order lät jag mina bröstvårtor vila och gav S (jag börjar kalla henne för det, det blir enklare att skriva då) ersättning på mugg vid alla målen. Var tredje, fjärde timme använde jag amningspumpen för att hålla igång mjölkproduktionen. Jag ville innerst inne kunna amma men min man stod på sig att vi ger ersättning så att jag får vila. Nu var det helg och min tog nätterna. När han gjorde det tog jag en insomningstablett på kvällen för att jag skulle vara säker på att iallafall få några timmars sömn. Tabletten gjorde dessutom det lättare för mig att somna om på natten. På lördagen, dagen efter besöket på BB-mottagningen, hälsade vi på hos min mans moster. När vi var där kände jag att jag inte vågade hålla i S för jag var livrädd för att hon skulle skrika och jag kunde ju inte trösta henne. Men min man är lugnet själv så han höll i henne och gick omkring och bar på henne. När vi satt där och fikade kunde jag inte koppla av, kunde knappt föra ett samtal för jag oroade mig hela tiden för att hon skulle skrika och vad gör vi då? Även fast min man bar på henne så kände jag mig huvudansvarig. Och vad skulle hans moster och man tycka och tänka? När det var dags för mat för S så kände jag att jag ville pröva att amma, det kändes ok, tyckte jag. Min man frågade om jag var säker på det. Jag ville iallafall pröva. Det kändes ok att amma, lite ont gjorde det ju. Dessutom hade jag sett till att ta mina smärtstillande tabletter strax innan det var matdags i hopp om att det skulle hjälpa att dämpa smärtan ytterligare. Jag fick nytt hopp och såg genast bilder framför mig där jag helammade. När vi kom hem den kvällen gjorde vi middag och som många andra måltider sen vi kom hem från BB bestod av färsk pasta. Ikväll hade vi även tagit oss tid att riva lite parmesan. Färsk pasta går snabbast att laga och jag kunde inte förstå hur jag någonsin skulle kunna laga mat igen. Hur skulle det gå med en ständigt skrikande unge? Som tur var hade jag fryst ner ett antal portioner med olika matträtter i frysen som jag kunde tina och äta till lunch när jag var hemma på dagarna.

Återbesök på BB

När vi varit hemma i knappt två dygn hade vi ett återbesök på BB mottagningen inbokat. Vi skulle vara där kl 10 på SÖS och vi blev väl bemötta när vi kom. Det mesta av besöket kretsade kring amningen. Barnmorskan som vi träffade gick iväg och hämtade en av barnmorskorna som jobbade på Amningshjälpen. Hon studerade mina bröstvårtor och sa att de måste vila, de var helt såriga och på undersidan hade det spruckit upp. Tydligen så ligger min dotter fel när hon ammar. De visade hur hon skulle ligga och vad jag kunde göra etc. Jag kände mig helt gråtfärdig, jag orkade inte ta in mer information, jag vill bara kunna amma punkt slut. Det som verkar vara det mest naturliga blev för mig ett enda stort energikrävande projekt. Dessutom gjorde det fruktansvärt ont. Och fortfarande sprutade det inte ut någon mjölk ur mina bröst. När vi satt där och pratade med barnmorskan hörde jag hur min mans mobil vibrerade på ljudlöst. Jag såg att han började skruva på sig, att var stressad. Mot slutet började han försöka avsluta mötet och jag kände mig besviken över att han var stressad och skulle iväg. När vi var på väg mot bilen sa han att vi skulle åka iväg på en liten utflykt... han skulle iväg och måtta något jobb. Ok, tänkte jag, lilla tjejen hade fått mat och jag visste att hon skulle somna i bilen och sova en stund. Jag satte mig i bilen och jag kände mig helt apatisk, tårarna rann och jag undrade varför inte min man kunde släppa allt för att ta hand om mig och vår dotter. Varför skulle jag få dra hela lasset själv? Även om det kanske inte var så fullt ut så kändes det så för mig. Hans jobb kallade jämt. Men jag då? Jag som kände mig så ängslig och rädd för att vara själv med vår dotter. Fick ångest av blotta tanken. Jag ville att han skulle stötta mig och vara med oss till 100 %. Bilfärden kändes lång och jag började fundera hur långt vi egentligen skulle åka. Till Dalarö, sa han. Alla som vet var Dalarö ligger så är det ingen liten utflykt från Södermalm. Väl fram så vaknar förstårs vår dotter och vrålskriker. Min man har precis hunnit lämna bilen och där sitter jag själv. Jag blir svettig och undrar hur jag ska få tyst på henne. När jag sitter där med henne i famnen undrar jag hur jag ska fixa att ge henne ersättning på flourmuggg (vi hade ännu inte börjat ge henne ersättning på flaska). Jag kom fram till att det fixar jag inte själv så det slutar med att jag ger henne bröstet. Det bränner till av smärta när hon suger tag i mina såriga bröstvårtor. Jag sitter i bilen och ammar samtidigt som jag gråter. Varför kunde han inte ha lämnat mig och min dotter hemma i lägenheten. Då hade jag iallafalla haft möjlighet att ge henne ersättning. Men nu sitter jag själv här i bilen och har inte så mycket val. Efter en lång stunds väntan, det kändes som en evighet kommer han tillbaka och då hjälper han mig att ordna med ersättningen. Och jag är skitförbannad och ledsen. Varför kan han inte förstå hur jag mår, att jag behöver hans stöd. Varför tog han med mig på den här "lilla" utflykten? Jag hade haft det bättre i hemma lägenheten. På vägen tillbaka försöker jag förklara för honom hur dåligt jag mår och det verkar gå in hos honom en aning för han ringer sin mamma och säger att vi behöver hjälp. Senare på eftermiddagen gick vi premiärturen med den nya barnvagnen. Det kändes iallafall lite kul. Vi skulle till Apoteket och köpa vårtluftare, det är som en plastskål med en massa lufthål som man sätter innanför behån på bröstvårtan. På så sätt slipper man någon som helst beröring på bröstvårtan. När man kom åt det minsta lilla gjorde det superont. Mina bröstvårtor klarade knappt av duschens mjuka vattenstrålar.

Första dygnet hemma - ångest

Andra dagen hemma var en torsdag minns jag för på torsdag kvällar så jobbar alltid min man tillsammans med sin bror för att jobba ihop sig i företaget. De gör offerter och diskuterar olika jobb etc. Jag minns att jag låg hemma i sängen med min dotter på magen och hade ångest för att han skulle jobba på kvällen. Han hade ju inte ens varit hemma med mig på dagen... jag kände mig helt förstörd, ville bara gråta, ja det kändes som om jag ångrade mig att jag blivit mamma. Ska det vara så här? Hur länge då? Jag ringde min man och grät i telefonen och sa att han kan inte åka iväg ikväll, jag vill inte vara ensam, att jag hade sån ångest. Istället kom hans bror hem till oss för att jobba. Den kvällen var jag inte speciellt trevlig. Min mans mamma hade lagat mat som min mans bror hade med sig men jag kunde knappt få i mig någonting även fast jag var hungrig. Men när jag tog några tuggor var det som maten växte i munnen på mig. Ångesten låg som en stor tung pulserande klump i magen. Varje gång min dotter skrek pulserade den likt ett hjärta hos en hårt idrottande människa. Det blev svårt att andas. Men det var inte bara när min dotter skrek som ångesten blev starkare utan även då och då under dygnet, då när mina tankar kretsade kring hur livet skulle bli, om jag hade gjort rätt som skaffat barn, om jag verkligen ville ha barn etc. Jag gick fortfarande på smärstillande tabletter pga kejsarsnittet men det hjälpte inte när jag skulle amma. Det gjorde så fruktansvärt ont att tårarna vällde fram när jag la till henne vid bröstet och hon sög tag. Det värsta var om hon släppte taget för att se ta ett nytt grepp. Mina kompisar sa att de hade ammat mest hela kvällarna för att bebisarna skulle vara nöjda så jag gjorde ju förstårs samma sak, för vad gör man annars med en bebis som bara skriker? jo, man lägger den vid bröstet och hoppas att hon ska vara nöjd. Men jag mådde ju så dåligt, det gjorde ju så ont. Men jag höll ut, för nästa dag skulle vi på återbesök på BB mottagningnen. Jag tänkte att de kanske hade en massa fantastiska tips till mig...

Brist på sömn kan knäcka vem som helst

Min man har eget företag i glasbranschen och de har högsäsong på våren fram till semestern. Även fast han blivit pappa. Min man hade så gott som lovat mig att han skulle vara pappaledig de första 10 dagarna så att vi alla tre skulle få en så bra start som möjligt. Men hur han än försökte så blev det aldrig några lediga pappadagar. Jag var så besviken. Arg och ledsen. Han jobbade visserligen ibland hemifrån men då var han endast fysisiskt närvarande inte psykiskt. Dessutom ringde hans mobil var 5:e minut vilket stressade mig nästan än mer. Det var ju hans mentala stöd som jag behövde nu och inte om tre månader när han har semester. Jag behövde någon som stöttade mig när jag skulle amma, peppa mig när det gjorde så inni helsike ont varje gång jag skulle lägga vår dotter till bröstet. Dessutom behövde jag avlastning för att jag behövde sova. Jag var så uppstressad av hela den nya situationen så jag kunde inte ens sova när vår dotter sov och hon som sov bra om på natten, ca 5 tim i streck. Men istället för att koppla av de 5 timmarna och sova så låg jag bara och lyssnade till alla hennes ljud och rörelser och trodde att hon skulle vakna hela tiden. Och alla råd om att man skulle sova när bebisen sov på dagen fungerade inte heller eftersom hon sov så dåligt på dagarna, bara om jag var ute med vagnen eller körde bil och då var det ju omöjligt för mig att sova. Detta gjorde att jag kände mig ständigt trött. Jag längtade så mycket efter att få sova. Några gånger åkte jag ut till min mans mamma och min mamma. När de gick ut och gick med barnvagnen kunde jag få lite extra sömn även om jag hade svårt att sova på beställning. Även det gjorde mig lite stressad, att man var "tvungen" att sova nu när jag hade avlastning. Andra dagen hemma ringde barnmorskan som jag hade gått i samtalsterapi hos innan förlossningen för att höra hur jag mådde. Jag grät mig igenom det telefonsamtalet. Jag vågade erkänna för henne att jag tyckte det var jätteläskigt att bli mamma att jag inte visste vad jag skulle göra med min dotter, att hon skrek mest hela tiden samt att jag inte var säker på om jag ville ha henne kvar hos oss. Jag kände ju inget för henne. Hon sa till mig att jag inte skulle stressa upp mig för att jag inte hade några känslor för min bebis. "Känslorna kommer att komma, om en månad, ett halvår eller ett år så försök att inte lägga energi på det nu", sa hon till mig. Det kändes skönt att höra även om jag inte kunde släppa tanken helt. Hon frågade mig om hon jag behövde hjälp, någon att prata med. Jag sa ja. Hon erbjöd sig att ringa första samtalet till psykatrin i mitt område för att berätta om min situation och sen kunde jag jag ringa och boka tid. Det kändes så skönt att ha henne där, som en hjälpande hand, en stadig länk som inte lämnade mig förrän hon visste att det fanns backup för mig. Det kändes jättetryggt.

Äntligen hemma - vad gör vi (jag) nu?

När vi skulle packa ihop alla våra kläder, presenter och andra atteraljer som vi hade spritt ut över hela rummet kände jag mig fumlig och nervös. Det kändes som om packningen gick i slow motion. Jag kunde inte tänka klart. Vi var på väg hem. Min oro och mina tankar for runt i huvudet. Vad gör man med en bebis hemma utan professionell hjälp? Vad händer om vi inte får henne och sova? Tänk om hon bara skriker och vi inte får stopp på det?Hemma finns det ju inte någon klocka man kan ringa på när man behöver hjälp. Personalen på BB sa att det var bara och ringa om vi hade några frågor och sen hade vi ju vårt återbesök på BB mottagningen om två dagar. Det kändes tryggt på något vis, som om vi skulle åka hem på permission. Sista dagen på BB introducerade barnmorskan en elektronisk bröstpumpsapparat för mig. Jag hade nämligen börjat få riktigt ont i mina bröstvårtor och hon sa att jag kunde avlasta mina bröstvårtor genom att pumpa ut mjölk och ge henne på flaska. Men grejen var att det kom ju knappt någon mjölk alls när jag pumpade. Hon sa att det kommer nog att lösa sig när jag kommer hem och kopplar av. Koppla av?????, tänkte jag. Hur då? Inte kan man väl koppla av när man ska vara ensam med en skrikande bebis. Jag kommer aldrig få några mängder med mjölk om jag ska gå omkring och oroa mig hela tiden, tänkte jag. Inte nog med att jag oroade mig hela tiden för att min dotter skulle skrika och vad man skulle göra med henne då så började det här med amningen och mina såriga bröstvårtor bli som en fixidé. Hur skulle jag få igång mjölkproduktionen om jag inte kunde amma mitt barn vid bröstet? jag hade ju så ont. Jag pratade med kompisar med liknande erfarenheter och de sa att det går över på någon vecka eller två så håll ut. Ok, tänkte jag, jag får bita ihop. Och f-n vad jag bet ihop när min dotter sög tag i mina bröst. Jag höll andan för att sedan försöka andas djupa andetag i ett lugnt tempo. Väl hemma förklarar min man att han måste åka iväg på ett litet ärende. Inte nu, tänkte jag. Herregud, ska jag installera min dotter själv här hemma i lägenheten??? Jag började gråta och bad att han inte skulle åka, att jag inte vågade vara ensam med henne, vår dotter. Jag kände att jag nästan var rädd för min dotter. Hon skrek och jag försökte att trösta, hon fortsatte att skrika. Enda gångerna hon var tyst var precis när hon fått mat eller när hon sov, vilket hon knappt gjorde. Det kändes som om hon var arg och missnöjd med mig som mamma. Varför kunde jag inte trösta henne? Det är ju sånt mammor är bra på, sånt de ska kunna. Åtminstonde var min bild av mammor den. Små nyfödda gillar närhet, sa alla. Jag försökte med en massa olika sätt att ge min dotter men inget var bra nog för henne. Jag kände mig oduglig som mamma. Jag tänkte att hon skulle få det bättre hos någon av mina kompisar som var mammor.

Sjätte dagen - vi var på väg hem

Även denna dag åkte min man iväg ett par timmar på förmiddagen för att jobba. Kändes jobbigt. Jag blev så låst inne på rummet, kunde inte göra så mycket. Nu började jag längta hem till vår egen vrå där man kan gå omkring i en urtvättad pyajamas och stor t-shirt eller springa runt halvnaken i lägenheten utan att någon bryr sig. Jag längtade efter att sitta i den nyinköpta fåtöljen och amma i lugn och ro och samtidigt sitta och titta på morgon tv:n. Det var något jag såg fram emot. När min man kom tillbaks från jobbet pratade vi med barnmorskan om att vi var redo för att åka hem. Eftersom jag hade blivit snittad kunde endast en gynekolog skriva ut mig från BB. Och det fanns ingen ledig, det var mycket att göra på gyn-akuten. Så vi blev kvar på avdelning 53 på BB ytterligare en natt. Jag hade en förhoppning att det skulle kännas lite bättre när vi kom hem, till vårt egna trygga hem.

Vaknade utan bomber

Femte dagen efter förlossningen. Vaknade utan bomber. Jag vaknade utan gigantiska mjölkfyllda bröst, idag igen. Varför kommer inte mjölken??? Femte dagen efter förlossningen var en vanlig vardag. Påskhelgen var nu ett minne blott. Min man var tvungen att åka och jobba idag, men bara några timmar på morgonen... Han stack strax före 06.00 och skulle komma tillbaka till lunch. Jag skulle vara själv med vår dotter för första gången, vilket kändes jätteläskigt. Kvällen innan hade jag jätte mycket ångest för jag vågade inte vara ensam med henne. Vad skulle jag göra om hon skrek, vilket hon gjorde mest hela tiden??? Vad gör man med en bebis? Hur fördriver man tiden? Jag låg och väntade på att frukosten skulle serveras. Men hur skulle jag göra nu? Jag kunde ju inte ta med min dotter i föräldrarmatsalen för hon skrek ju bara. Ska jag lämna henne på vårt rum och springa och hämta frukost? Så fick det bli. Jag stressade bort till matsalen och rafsade ihop ett frukostkit bestående av fil, två smörgåsar, juice och en kopp kaffe. När jag kom tillbaka till rummet skrek hon. Varje gång jag hörde hennes skrik knöt det sig i magen på mig. Hennes skrik utlöste en obehagkänsla och rädsla i mig. Det var skitläskigt. Vad gör jag nu? Jag var ju ensam. Min superlugna och coola man var ju på arbetet. Nu var ansavaret bara mitt. Hjälp! Med min dotter i famnen lyckades jag ändå få i mig större delen av frukosten. Vad skulle jag göra sen? Vad KAN man göra med en bebis som skriker mest hela tiden? Jag la henne ner i ostkupan och rullade iväg till duschen. Det blev en kort dusch, för hon skrek mest hela tiden. Och hela tiden hade jag den där klumpen av ångest i magen. Är det så här att få barn? Efter duschen kände jag mig iallafall någorlunda pigg och fräsch. Jag tog SÖSs gamla barnvagn och traskade runt på avdelningen och sen ner till huvudentrén i hopp om att hon skulle komma till ro men inte då. När Pontus kom tillbaka strax efter lunch hade lilla tjejen iallfall kommit till ro. Jag hade matat henne med en massa ersättning.


Jag minns att jag längtade efter att titta på tv 4's morgon tv, bara för att få lite sällskap på morgontimmarna. I föräldrarmatsalen visste jag att tv:n var på

Fjärde dagen - fortfarande ingen bröstmjölk

Den här morgonen vaknade min och jag utan min dotter i rummet. Hon hade varit hos nattpersonalen hela natten. Vi vaknade strax före sju och jag minns att det kändes lite konstigt att hon redan hade sovit "borta". Kl 07.00 gick vi och hämtade vår dotter som sov sött i den rullande ostkupan inlindad i landstingets grönvitrandiga filtar. Inlindningen såg liksom så proffsig ut, tyckte jag. Natten hade gått jättebra, hon hade vaknat två gånger och då fått mat och sen somnat om. Vi rullade ostkupan till vårt rum där vi låg och vilade i väntan på frukosten. Min man läste tidningen och jag läste min bok. Det kändes overkligt på något sätt, att jag låg där och läste min bok. Kommer jag någonsin kunna göra det något mer? Jag kommer nog aldrig att läsa ut den här boken, är det då någon idé alls att fortsätta? Strax före 10 vaknade hon. Helt otroligt! Vad länge hon sovit. Varför sov hon inte så länge när vi hade hand om henne? Men det är klart, personalen är proffs på sådana där små bebisar... När barnmorskan kom och hämtade henne vid midnatt kvällen innan kände jag en viss lättnad. Jag skulle få sova. Det var egentligen inte meningen att hon skulle ta hand om henne på natten utan hon kom in till oss för att jag skulle få en insomningstablett och vi pratade lite grand. Min man var jättetrött. Då sa hon att hon kunde ta hand om henne så länge hon kunde. Händer det något oförutsett här på avdelningen inatt kommer jag in med henne igen, sa hon. Idag var det annandag påsk, vår dotter var fyra dagar gammal och jag hade fortfarande inte fått någon mjölk. När kommer den, frågade jag alla barnmorskor som gick i skift den här dagen. De sa att det kan ta lite längre tid när man har blivit snittad. Jag frågade också hur länge det kommer att göra ont i bröstvårtorna och en sa att för henne tog det 6 veckor innan det slutade att göra ont. 6 veckor???? Ska jag ha så här ont i 6 veckor?? Hur ska jag klara det? mina kompisar hade sagt att det gjorde ont i någon vecka eller två. Och jag som åt starka smärtstillande efter kejsarsnittet. Det gjorde ju jätteont ändå. Jag minns att jag försökte "tajma" amningen strax efter att jag hade stoppat i mig en dos med smärtstillande. Jag åt fyra doser per dygn. Alla barnmorskor som såg mig lägga min dotter till bröstet tyckte det såg exemplariskt ut och att hon hade det rätta greppet. "Det ser jättebra ut", sa dem. Det kändes skönt att jag klarade av den uppgiften. Innan förlossningen hade jag läst mycket om amning och det var som en hel vetenskap, att det var viktigt att man la till barnet rätt annars kunde man få jätteont etc. Och jag bara gjorde rätt på en gång. Jag kände mig lite stolt faktiskt. Men mjölken då? Jag klämde på dem flera gånger på dag och fick för mig att det kändes lite hårda. Jag ringde på klockan och en barnmorska kom in och fick känna på brösten. Hon sa att det verkar vara på gång. Skönt. Imorgon kommer jag vakna med två bomber som bara sprutar, tänkte jag. Äntligen skulle jag, endast jag, få min dotter mätt och belåten.

Dag 3 - nu kom tårarna och med dem ångesten

När jag vaknade låg jag och tittade på min man som låg och höll om vår lilla dotter. Det såg så vackert ut. De var så lika varandra. Efter en stund vaknade även min man och jag minns att vi låg och väntade på att frukosten skulle serveras vilket den inte gjordes förrän klockan 08.00. Det tyckte vi var sen då vi var jättehungriga. Jag trodde nog att frukost serverades tidigare på ett BB. Prick klockan 08.00 gick min man och hämtade frukost. Jag kände mig lycklig som kunde sitta upp och äta min frukost. Solen sken utanför fönstret och vi bestämde oss för att gå på promenad. På SÖS har de en gammal gammal barnvagn som man kan låna. Vi klädde på henne den nyinköpta fleeceoverallen och mössa och gick ut. Det var en härlig känsla att komma ut i den friska luften. Äntligen hade våren kommit. Vi gick längs med Årstaviken och det var massor av folk i rörelse. Folk promenerade, joggade och fixade med sina båtar. Det var som en riktig härlig vårdag. Vår dotter sov hela tiden i barnvagnen. Jag hade lite svårt att gå men det kändes ändå skönt att var uppe och röra sig. På vägen tillbaka till BB köpte vi en varsin hamburgare till lunch. Mums! Sjukhusmaten är ingen höjdare precis. Dagens besökare var många. Min mans båda bröder med familj kom, min mans brorsdotter och min mans kompis med fru. Jag kände mig ganska stressad, kunde inte alls slappna av då jag inte känder någon av dessa särskilt bra. jag tyckte det var jobbigt att slänga fram brösten inför alla i det lilla instängda rummet. Kändes som om alla stirrade. Och när min dotter skrek blev jag helt svettig och nervös. Hon skrek ganska mycket den här dagen och sov som vanligt inte speciellt mycket. Även denna gång var jag helt slut när alla besökare hade gått hem. Vi hade haft besök i 4 timmar. När alla hade gått började jag gråta. Jag sa till min man att jag vågar nog inte bli förälder, hur ska jag klara av henne alldeles själv när du jobbar, jag kan inte, jag vågar inte och framförallt hur gör man? Jag kände stark ångest. Det kröp i kroppen och jag började fundera över om jag hade ångrat mig. Vad har jag gett mig in på? Och jag som har längtat så mycket och i så många år på att bli mamma. Inte var det väl så jag hade föreställt mig att jag skulle känna. Nu har jag ju allt som jag önskat mig, en underbar man och en underbar, vacker och frisk dotter.Och det enda jag kände var ångest. När barnmorskan kom in för att titta till mig brast jag i gråt och sa att jag var rädd för att ta hand om min dotter. Jag visste inte heller hur jag ska orka, hur man gör etc. En annan sak som också upptog mycket av min tankar var när mjölken skulle rinna till i mina bröst. De historier jag hade hört var att man vaknade upp på tredje dagen med ballonger till bröst och sen rann de ur brösten hela tiden. Ja, mjölken nästan sprutade ut av sig själv. Åt alla håll och kanter. Men mina bröst var fortfarande lika små och när jag tryckte ut lite var det fortfarande bara några droppar råmjölken som kom ut. Inget sprutande här inte. Vi fortsatte att ge vår dotter mjölkersättning på flourmugg. Hon lapade i sig maten utan problem och för det mesta somnade hon in en stund efteråt. När skulle jag få mjölk i mina bröst? Jag minns att jag gick och kände på mina bröst hela tiden i hopp om att de hade blivit hårdare och därmed mjölkfyllda. Jag började också få riktigt ont i mina bröstvårtor. Även fast jag gick på smärtstillande efter kejsarsnittet så tyckte jag att det gjorde fasligt ont varje gång hon greppade om bröstvårtan. Jag fick återigen användning av det jag lärt mig på profylaxkursen. Att andas.

Dag 2 på BB

Minns att jag låg och tittade på klockan och väntade på att min man skulle vakna. Natten för mig hade varit lång då jag inte kunnat sova många minuter, inte min dotter heller. När klockan hade slagit 07.00 ringde jag på klockan för då visste jag att morgonpersonalen hade gått på sitt skift. Jag frågade om jag kunde få ersättning till min dotter så att hon kunde komma till ro. Utan invändningar gick barnmorskan och hämtade en flourmugg. Den lapade hon i sig nästan i ett enda svep. Sen såg man hur ett lugn spred sig över hela hennes ansikte och stunden senare sov hon. Barnmorskan sa att idag skulle jag upp och duscha men att jag skulle få hjälp. För mig lät det helt otroligt, jag som knappt kunde röra mig. Men det gick och det var första gången jag fick hjälp med att sköta min hygien. Nu vet jag hur de gamla känner sig när de behöver hjälp med att duscha och klä av och på sig. Första besökaren på BB var min mamma som kom två timmar före besökstiden. Min man och jag satt och åt lunch på vårt rum. Vi blev lite överrumplade eftersom mamma hade sagt att hon skulle komma mellan 14 och 15. Andra som och hälsade på denna dag, på självaste påskafton, var min yngre bror samt två kompisar. Min dotter var vaken hela tiden och hon tittade intresserat på alla nya ansikten. Jag kände mig fortfarande helt förälskad i min lilla dotter och jag kände mig stolt över henne när vi visade upp henne. När besökarna hade gått hem var jag helt slut. Jag måste få sova. Vår lilla tjej somnade in en stund på förkvällen och det gjorde även min man men jag låg bara och väntade på att hon skulle vakna och skrika. Kunde inte sova nu heller. Jag frågade personalen om jag kunde få något att sova på för natten. Jag fick en insomningstablett och den fungerade hur bra som helst. Det var en underbar känsla jag hann känna precis innan jag somnade in. Frid och en lättnad. Min man fick ta hand om vår dotter den natten och han fick tydliga direktiv från nattpersonalen hur han skulle gå tillväga. De talade om för honom att det var viktigt att jag fick sova och vid minsta lilla ljud från vår dotter så skulle han smyga sig ut och ta sig till köket där mjölkersättningen fanns. De visade honom även ett rum där han kunde sitta och mata henne och byta blöjor. Första gången hon vaknade sprang han ut i bara kalsongerna. Några minuter senare kommer barnmorskan in till mig med tabletten och hämtar byxa och tröja till min man... jag somnade in strax efter midnatt och sov ngr timmar, vaknade, men lyckades att somna om. Vaknade strax före 06 och kände mig utvilad.